På många sätt är detta en klassisk Wiehe-skiva, både melodiös och utmanande. Dessutom finns här många blivande Wiehe-klassiker, några av dem ilskna och giftiga och präglade av de växande samhällsklyftorna.
Mikael Wiehes förra soloalbum, den kritikerrosade Sevilla, handlade framför allt om honom själv. På En sång till modet gäller det sådant som vi alla kan se omkring oss, det vi berörs och upprörs av och som vi nu måste förhålla oss till. Flera av sångtexterna kommer att göra nyliberalerna och de konservativa röda om öronen.
Jag vill skriva låtar till, för och om dem som inte kan göra sig hörda, berättar Mikael Wiehe. På alla låtarna på En sång till modet försöker jag formulera mig om det Sverige som nu finns: det här oblyga hyllandet av rikedom, att man är hjälte om man berikar sig. Våra mor- och farföräldrar växte upp i ett helt annat Sverige där man skulle göra rätt för sig, man skulle vara hederlig. Köpte man en bostadsrätt sålde man den för vad man hade köpt den för. Man höll sig för god för att vara sniken. Det där har ju fullständigt släppt nu, alla spärrar är borta. Klyftorna växer. Nyliberalismen och privatiseringen omsatt i praktiken innebär bl.a. att man får motorcykelgäng och gated communities. Och jag tycker inte att denna verklighet syns i svensk musik. De enda som säger något är hiphopparna. Alla andra ska bara vara välformade, välsjungande och menlösa.  
En sång till modet kommer att glädja alla vänner av Mikael Wiehes musik. Det är låtskrivaren som stiger fram, han som klarar av att rimma på skalbolagsdirektör och som behärskar såväl visan som rock-å-rullandet och de tunga balladerna. På En sång till modet känner vi igen många Wiehe-teman, men här finns också en ny skärpa. Med vass kniv snittar han upp marknadens myter och den galopperande egoismens lögner. Här finns också gott om referenser både till Mikael Wiehes egen musikhistoria och till det land vars sånger ingen kommer undan.  (Lars Aberg)

Mikael Wiehe - sång, akustisk gitarr, slagverk
Pelle Jernryd - el.gitarrer, ak.12-strängad gitarr, lapsteel
Bernt Andersson - piano, munspel, dragspel, synt 
Hans Akerhjelm - syntar
Thomas Nyberg - el.bas, kör
Pontus Snibb - trummor, slagverk

Gäster:
Jonas Wiik - kornett
Carl-Johan Stjernström - klarinett
Hans Svensson - valthorn
Gunnar Eneroth – trombon


 1. Allt Har Sin Timme
 2. Jag Vill Inte Va Fattig
 3. Jag Spelade För Dårarna
 4. Den Enda Vägen
 5. Just I Den Här Sekunden
 6. Fråga Guillermo Marquez Jara
 7. Jag Slipar Knivar
 8. Tiderna Ar HÃ¥rda
 9. Jägaren
10. En SÃ¥ng Till Modet
11. Det Här Ar Ditt Land